En dag i livet till en praktikant
Det har nu gått några veckor in på praktiken här på VKM, och jag har börjat komma igång på riktigt med arbetet. Dagen på kontoret brukade, innan övergång till hemmakontor, gå i ett med många kaffekoppar och flera intressanta diskussioner i lunchpausen. Resten av tiden går till att läsa och skriva om de olika papegojarterna.
Även om läsningen är intressant så kan den också vara riktigt hemsk, och jag börjar märka att ju mer jag tar reda på om dessa fåglar desto mer förstår jag omfånget av det här problemet. Men än så länge vet jag inte hur mycket man i Norge bidrar till de nedåtgående beståndstrenderna vi ser hos dessa arter.
Vad lockar en köpare?
Något jag däremot vet är att det finns folk i världen som är beredda att betala enormt mycket pengar för en del arter som kan vara extremt utsatta, och att detta föder ett smugglingsnätverk som är ödeläggande för dessa arters bestånd.
Ovanligheten av en art kan vara en faktor köpare ser efter, men det verkar som att det oftast inte är det som är fallet. I en artikel jag kom över kom de fram till att den största faktorn till hur eftertraktad en art var handlade om papegojans utseende och intelligens. Köpare ville alltså gärna ha en fågel som är fin att se på och som kan göra tricks, som att till exempel härma efter människor. Ett exempel på en fågelart som på grund av detta är extra utsatt är den grå jakon, den är känd för att vara en av de allra smartaste fågelarterna och dess antal har gått ned drastiskt under de senaste årtiondena.
Petflaskor och tejp
Hur handeln med dessa fåglar föregår och hur efterfrågan fortsätter att vara stor trots att många arter blir mer och mer utsatta är ingen kul läsning. När man läser att folk är beredda att betala skyhöga priser för en fågel, och lagar som är lagda för att förhindra smuggling är i många fall relativt undermåliga. De är ofta designade för att skydda människors hälsa snarare än djurens välfärd eller bestånd, och allt detta gör att de som smugglar inte har så mycket att förlora. Därför blev jag inte direkt förvånad när jag läste att trafficking av vilda djur kan vara världens mest lukrativa marknad.
I tillägg till detta ligger överlevnadsraten på smugglade djur ligger på runt 10-20%.
Detta beror på de tillstånd djuren fraktas på. Ofta är fåglarnas näbbar igentejpade, de ligger packade in i plaströr och under frakten byter de ofta transportör flera gånger, vilket orsakar dem enormt hög stress.
Så vad gör man?
Även om det finns många som köper och lever på denna typ av handel av exotiska djur, så finns det också många som kämpar för att behålla dessa arter i deras naturliga miljö. Detta gör de till exempel genom kampanjer för att göra lokalbefolkningen medvetna om vad som sker, genom övervakning av naturområden, forskning på arternas adferd och ekologi eller påtryckning av politiker på att införa handelsrestriktioner och mycket, mycket mer.
Det är upplyftande att läsa om hur dessa arter får så stor uppslutning kring sig i lokalbefolkningen och hur mycket av de konserveringsåtgärder som har blivit gjorda har gjort utslag för de olika bestånden.
Man blir verkligen indragen i ödet till de olika fåglarna och kampen många för åt dem. Även om jag bara sitter på ett kontor och läser om vad som pågår, så känns det fint att tänka på att jag kanske gör en liten del av arbetet med att rädda dessa fantastiska fåglar.
