Jag har inte bara lärt mig mer om varje enskild art, men också om arbetet runt bevaringen av arter. Hur det fungerar och vad olika instanser gör för att bevara artrikedomen runt om i världen.
När jag läser om en art, försöker jag ta reda på allt som kan ha betydelse för artens överlevnad. Vad är egentligen viktigt för att VKM senare ska kunna göra en bedömning om vilken risk artens bestånd löper genom fortsatt handel?
Biologens ”Gjett hvem?”
Det blir som ett omvänt ”Gjett hvem?”, för arten vet jag ju redan namnet på. Frågorna nu blir istället: Var? Hur många? Hur lever de? Vilka hot? Ja, listan kan göras lång.
Jag ser på deras ekologi, vilket innebär reproduktion, migrationsmönster, vad de äter eller hur deras habitat ser ut till exempel. Jag måste erkänna att jag inte hade så stor koll på olika typer av skog och mark i tropikerna innan jag började min praktikperiod.
Något av det viktigaste att ta reda på är om illegal handel är ett fortsatt utbrett problem för en art, och att vidare undersöka om dessa individer säljs vidare internationellt.
Det finns en grund till att just dessa arter är på CITES Appendix I, då det är handel som varit en stor bidragande faktor till artens nedgång.
Världens största papegoja
Tyvärr är illegal handel ett återkommande tema hos nästan alla de arter jag läst om, det och habitatförlust är de största hoten mot dessa arter.
Som tur är finns det också en massa rolig och intressant forskning att läsa om bland de lite mindre roliga rapporterna. Det är kul att hitta saker som sticker ut och är helt unikt för en art, och en av mina favoritarter har därför blivit hyacintaran.
Hyacintaran är världens största papegoja! Den har en fantastisk indigo blåfärg, och kan bli en meter lång från näbb till stjärtfjäder, och upp till 150 cm i vingspann.
Inte nog med att den är mäktig att se på men den har en otroligt intressant relation till en annan fågelart som skapar ett vad forskare har kallat ”bevaringsbiologiskt pussel”.
Pusslet
Tocotukanen, kanske mest känd för sin enorma orange näbb, är en av hyacintarans huvudpredatorer. Den står för ca 53% av predationen på arans ägg i tillägg till att det också är observerat hur tukanen har tagit över arans rede och dödat deras ungar.
Ur ett bevaringsbiologiskt perspektiv kanske det hade vart ett naturligt steg att kontrollera tukanens population, då dessa inte är hotade på något sätt.
Problemet är att tukanen också står för 83.3% av fröspridningen till trädet som Hyacintaran nästan exklusivt väljer att lägga sina ägg i, manduviträdet. På grund av arans storlek har den få alternativ när det kommer till val av rede, den måste finna ett träd med stor nog hålighet. Vilket innebär att den har ett speciellt förhållande till manduviträdet, som i sin tur inte är överflödiga i arans habitat.
Detta gör tukanen otvivelaktigt till en viktig del i hyacintarans överlevnad.
Ett riktigt pussel som sagt!
Detta är något jag tycker är en väldigt spännande del i bevaringsbiologi, och något jag har fått en liten inblick i genom min praktik på VKM.
Att det nu bara är en månad kvar på praktiken och med det hela bachelorgraden är en konstig känsla. Jag känner mig väldigt tacksam över att jag har fått ta del av det här arbetet under mitt sista halvår som biologstudent, och det har verkligen fått mig att inse hur mycket jag faktiskt har lärt mig under de här tre åren.
Nu är frågan vad som händer härnäst, möjligheten att få se en äkta vild hyacintara börjar locka mer och mer.
